Drommen Om America notes - 1971
Where does the dream show up and what’s it about?

Forenta staterna och Canada – Manniskor fran alla omraden overgav sina hemlander for at soka en framtid i en annan varldsdel
den storsta handelsen i modern historia -- sa har emigrationen ibland karaktariserats
siffer-materialet ger en imponerande bild. Det svenska moderlandet berovades pa eller, om man hellre vill, befriades fran mer an en miljon invanare under aren 1850-1930.
i relativa tal innebar detta att var femte "svensk" vid sekelskiftet bodde i Americka, och att Chicago var den i storleksordning tredje svensktaden
Den aderlatning, som den svenska samhallskroppen utsattes for, var inget unikt i europa. Manniskor fran alla omraden overgav sina hemlander for att soka en framtid i en annan varldsdel. Samman 60 miljoner deltog i denna utvandring fran europa, och av dessa hamnade i det narmasta 40 miljoner i forenta staterna och canada
Fore 1846 hade emigrationen annu inte antagit nagot storre omfang. Efter 1832 hade den i hog grad upphort. Mellan dessa ar var emellertid den europiska emigrantstrommen sa strid att den av manga betraktades som en ny folkvandring.
"fordom drog asiens tolk fran ost till vast, nu drar europas folk vidare vasterut."
Folkvandringen skall ses mot bakgrunden av den enorma befolkningstillvaxt som europa upplevde under aren efter 1800, och som ytterligare accentuederades kring seklets mitt.
Europa blev transbott -- den tanken liger kanske nara till hands, men uttrycket ar inte helt adekvat. Europa var inte for littet for att rymma en storre folkmangd. Daremot blev trangseln pataglig inom vissa naringsgrenar.
Framst gallde detta jordbruket, huvudnaringen i de europeiska staterna. Har holl nyodlingen och forbattringarna i fraga om arbetsteknik inte jamna steg med befolkninstillvaxten.
Under seklets senare del kom sa en svar krisperiod for de vasteuropeiska bonderna, da billigt spannmal fran america och ryssland tryckte ned priserna.
Industrialiseringen gav upphov till nya arbetstillfallen for allt fler manniskor och ledde dessutom till en snabb urbanisering. I industristaderna blev arbetarproletariatet ett dominerande inslag. Den stora massan pa landsbygd och i stad levde pa en niva som lag nara existensminimum. Vaxlingarna fran goda till daliga tider drabbade hart.
svarigheterna i europa var anda inte den framsta anledningen till emigrationen. Efter forst varldskriget hade europeerna sakert storre skal att utvandra an tidigare. Trots detta blev de kvar. Det ar vasentligt att har komma ihag att de transoceana staterna under forra seklet var valvilligt installda till immigrationen
de behovde folk for uppodling av jorden, for arbete i gruvor och industri. Under 1900-talet andrades denna situation. I forsta hand skedde detta i usa, det framsta malet for den europeiske utvandraren
Okvalificerad arbetskraft var inte langre lika valkommen. Arbetstillfallena var forhallandevis farre. Nykomlingarna konkurrerade med den inhemska arbetskraften och pressade ner lonerna. Invandrsingen kunde inte langre fa fortga oreglerad. Sa tillkom kvoteringsbestammelserna pa 1920-talet. Endast en viss mangd immigranter fran varje stat kunde nu arligen fa flytta till forenta staterna.
Behovet av arbetskraft och darmed en onskan om inflyttning fran den gamla varlden maste ha funnits redan tidigare. forst under 1800-talets andra halft lockas emellertid europeerna ivag over haven, och da i kolossala massor. Flera faktorer bidrog till denna plotsliga forandering.
Viktigast var harvidlag den andrade synen pa manniskan och hennes forhallande till staten. tidigare hade hon inte fatt folja sina egna onskemal i fraga om valet av vistelseort. Livegenskapen, som band manniskan till jorden, avskaffades i manga stater under 1800-talets forsta decennier
Individens rorelsefrihet var emellertid inte obegransad aven om bundenheten till jorden hade avskaffats. Lagen forbjod utvandring.
Under merkantilismens tidevarv betonades notvandigheten av en stor befolkning inom landets granser.
Denna kunde garna ara fattig, ty arbetslonerna skulle hallas nere for at gora produktionen sa lonsam som mojligt.
Det var lattast att pressa lonerna om det fanns ett stort antal manniskor som levde under svalt och umbaranden. Utvandrade dessa manniskor derovades landet billig arbetskraft. Nagot sadant fick inte ske. Annu viktigare var det att sla vakt om skickliga yrkesman.
Nar de liberala tankarna slog igenom avskaffades de lagar som forbjod emigration. Detta var en foljd av uppfattningen att det politiska livet och manniskornas sociala relationer borde vara fria fran alla band for att na sin fulla utveckling. I England avskaffades salunda an rad famla stadgar ar 1824. Darmed fick utbildade arbetare laglig ratt att imigrera och ta sin yrkesskicklighet med sig till andra lander.
Några år senare upphävdes det svenska förbudet mot emigration. Den som tidigare rest ut ur Sverige hade fått ställa borgen för sig att han skulle återvända till hemlandet igen. Denna borgensskyldighet avskaffades 1840.
Ångkraftens vidgade användning under 1800-talet hade också stor betydelse för den europeiska emigrationen. Det blev nu avsevärt lättare att förutse de långa resorna från hemlandet i europa till en annan vårddel. Med järnvägarna nådde emigranten utresehamnen på bekvämlighet satt än tidigare. Resan över haven gick snabbare och var mindre riskfylld. I förra staterna, målet för de flesta utvandrare, hade järnvägsbyggandet expanderat i snabb takt. Den tidigare mödosamma resan från New York till det nya hemmet i den nya världen blev nu en mindre tidsödande och en mer angenam fard. I detta sammanhang bör också reskostnadernas inverkan uppmärksammas. Det är först under senare delen av förra seklet, som ett större antal människor får möjlighet att finansiellt klara en utvandring. Med den väl utbyggda ångbåtstrafiken över haven och den hårda konkurrensen mellan de olika rederierna följde också relativt sett billigare resor.
Omvalvningarnas tid 1800-talet var i flera avseenden de många förändringarnas tidevarv. Av grundläggande betydelse var den stora befolkningstillväxten som ledde till att landets ingångsantal mera än fördubblades på hundra år. Den enklaste förklaringen till detta fenomen finner vi i tegners ord om "freden, vaccinen och potaterna". Efter freden 1809 deltog inte sverige i något lustbringande krig. Stora medicinska framsteg bidgrog till en minskad dödlighet. Nu fick också potatisodlingen sitt genombrott, vilket gav främst underklassen ett viktig livsmedel.
Även sedan industrialismen hade börjat öka utkomstmöjligheterna var fattigdomen ett problem som hemlandet inte kunde bemästra. De mindre jordbruken kunde inte försörja de stora barnkullarna och många hemmasöner och hemmadöttrar lockades av Americas möjligheter. Så var också fallet med de många jordproletärerna som levde på en mycket anspråkslös årslägenhet. Religiosa motsättningar och motvilja mot värnplikten var andra om också inte lika viktiga emigrationsorsaker
Bilderna på det här uppslaget ger ett begrepp om de sociala förhållandena i sverige under den stora emigrationens tid, en tid då mer välbärgade gärna tog till den moraliska pekpinnen mot de fattiga. Man kunde på ansvarigt håll t.o.m. tillföra sig förklara den nominerade källan till fattigdomen vara liderlighet och lättja.
Överst på denna sida ses ett foto som tagits av konstnären Severin Nilson i början på 1870 talet. Pojken, som antagligen tillhör jordproletärerna, är kladd i lumpor med de för stora stövlarna stoppade med halm. Den undre bilden berättar om barnarbete. Det är markpojkar vid gustavsbergs sågverk invid Sundsvall år 1893. Dessa småpojkar, ofta under tio år, kunde ha en arbetsdag på tolv timmar.
De båda bilderna på motsatta sida visar backstugusittarnas miljö. Överst ses Signhild Petersdotter utanför Singlastugan i Vederslövs socken i Småland. Hon var född 1830 och bodde större delen av sitt liv i den här stugan. Hon dog 1914. Hennes båda döttrar emigrerade till Amerika. på den undre bilden ses en torparfamilj framför sin enkla bostad i Anebode i Kronobergs län.

Early swedish american history
New Sweden in Swedish
Nya Sverige (latin: Nova Svecia, engelska: New Sweden) var en svensk koloni som grundades 1638. Kolonin låg vid Nordamerikas östkust i de nuvarande amerikanska delstaterna Delaware, Pennsylvania, New Jersey och Maryland.
Nya Sverige inköptes 1638 av Nya Sverigekompaniet som ett led i den svenska koloniseringen av Amerika och kolonin grundades endast arton år efter det att engelska kolonisatörer utvandrat till Nordamerika med det nederländskbyggda fartyget Mayflower. Området var i svensk ägo under sjutton år mellan 1638 och 1655 och kolonin blev den första fasta europeiska bosättningen i området. Efter att besittningen år 1655 erövrats av Nederländerna valde de flesta av de svenska och finska kolonisatörerna att stanna kvar i området och trots att kolonin aldrig växte sig särskilt stor lever minnet av den kvar än idag.[1][2][3][4][5][6][7][8]
Nya Sverige sträckte sig längs Delawareviken och Delawarefloden från Cape Henlopen ("Inloppsudden") till vattenfallen vid Trenton i nuvarande staten New Jersey, runt trettio svenska mil i nord-sydlig riktning. Västerut sträckte sig området cirka tolv svenska mil och nådde till trakten av floderna Susquehannas och Conewagos sammanflöde, mitt emellan nuvarande Harrisburg och Yorkhaven.[9]
Bakgrund[redigera | redigera wikitext]
Replik av Kalmar Nyckel.
Tanken om en svensk koloni i Nordamerika uppkom redan under kung Gustav II Adolfs regeringstid. Kungen hade kommit i kontakt med nederländske Willem Usselinx, och den 21 december 1624 fick Usselinx uppdraget att bilda ett handelskompani. Den 14 juni 1626 grundades genom ett privilegiebrev (oktroj) "Svea rikes general-handels-kompani, anfört till Asiam, Africam och Magellaniam" (Söderkompaniet) med ensamrätt på handel i dessa områden. Efter kungens avresa till kriget i Tyskland kom dock företaget att avstanna.[1][3][4][6][7][8]
År 1635 kom rikskansler Axel Oxenstierna under ett besök i Amsterdam genom Peter Spiring (som sedan länge varit i svensk tjänst) i kontakt med de nederländska köpmännen Samuel Blommaert och Peter Minuit. Minuit hade tidigare arbetat för Nederländska Västindiska Kompaniet och varit guvernör över kolonin Nya Nederländerna. Han kände därför till att området kring Delawarefloden var glest koloniserat och tanken på en koloni väcktes igen. Efter riksmötet 1636 återupptogs företaget och år 1637 ombildades Söderkompaniet till "Nya Sverige-kompaniet" (Nova-Sueciakompaniet) med uppdrag att inrätta en svensk-nederländsk handelspost i Nordamerika. Kompaniets fem svenska delägare blev bröderna Axel och Gabriel Oxenstierna, kusinen Gabriel Bengtsson Oxenstierna, Clas Larsson Fleming och Peter Spiring. Vidare fanns sex nederländare (däribland Blommaert), som delägare. Kompaniets kapital var till hälften svenskt och till hälften nederländskt.
Expeditionen till Nordamerika förbereddes i största hemlighet av rädsla för Nederländska Västindiska Kompaniet som då dominerade området. Halva manskapet bestod av svenskar och övriga var nederländare, befälen var huvudsakligen nederländare då dessa hade större erfarenhet av transatlantiska färder.
I slutet av november[10] 1637 lämnade fartygen Kalmar Nyckel och Fågel Grip med 24 man (23 militärer och 1 bokhållare) under ledning av Minuit hamnen i Göteborg. Kapten på Fågel Grip var Adrian Jöransen och Jan Hindricksen van der Water på Kalmar Nyckel, den svenska gruppen leddes av löjtnant Måns Nilsson Kling.[1][2][3][4][5][6][7][8]
Kolonins grundande[redigera | redigera wikitext]
Ett möte mellan svenskar och lokalbefolkningen. I bakgrunden kan man se ett krig mellan två indianstammar
Den 23 mars 1638 anlände expeditionen till Delawareviken. Man fortsatte uppför Delawarefloden och därefter in på en biflod vid den västra stranden och landsteg på en udde vid sammanflödet av Christinekil (Minquas Kill, dagens Christina River) och Brännvinskilen (Wauwaset Kill, dagens Brandywine Creek), udden namngavs Paradisudden. Området beboddes då av Lenapefolket (eller Lenni Lenape, ett algonkinfolk) och den 29 mars slöt Minuit ett avtal om markköp med fem hövdingar av Lenapefolket. Avtalet omfattade marken på flodens västra strand från Bombay Hook vid Delawareflodens mynning i söder till Schuylkillflodens mynning i norr dock utan någon fastlagd gräns inåt landet. Avtalet skrevs under den 8 april på Kalmar Nyckel, köpeskillingen bestod av handelsvaror.[1][2][3][5][6][7][8]
Den första bosättningen som uppfördes blev Fort Christina i dagens Wilmington. Fortet namngavs efter dåvarande drottning Kristina och stod klar hösten 1638. Timmerhusen uppfördes med svensk knuttimringsteknik, ett för Nordamerika helt nytt byggnadssätt.[1][2][4][5][7]
Relationerna med lokalbefolkningen var goda från första stund och man bedrev handel med basvaror med Lenapefolket och med pälsvaror med Susquehannockfolket (även Minquas; ett irokesfolk). Svenskarna hade mycket gemensamt med lokalbefolkningen, båda hade vana att umgås med andra folkslag och att leva i skogen. Spänningar uppstod dock med de andra europeiska nybyggarna. Nederländarna vars koloni Nya Nederländerna grundad år 1614 låg kring Hudsonfloden lite norr om Nya Sverige hade redan bosättningen Fort Nassau på flodens östra strand nordöst om Fort Christina. Nederländarna protesterade, men då Nederländerna och Sverige var i allians under det pågående Trettioåriga kriget undvek man till en början öppna konflikter även om guvernören Willem Kieft formellt klagade hos Minuit. Engelsmännens koloni Colony of Virginia (nuvarande Virginia) grundad 1607 låg sydväst om Nya Sverige. Båda nationerna gjorde anspråk på markområdet trots att området i stort saknade europeisk befolkning.[1][2][3][7][8]
Geografi[redigera | redigera wikitext]
Kartskiss över Nya Sverige.
Kolonin låg på båda sidor av Delawareflodens nedre del, främst i dagens Delaware men omfattade även delar av södra Pennsylvania och västra New Jersey samt västerut inåt landet delar av Maryland. De befästa forten utgjorde grundstommen i kolonin, efterhand byggdes bosättningar även utanför forten och senare även på andra platser.
Fort[redigera | redigera wikitext]
• Fort Christina (Fort Kristina), byggd 1638, dagens Wilmington
• Fort Nya Elfsborg (Nya Älvsborg), byggd 1643, dagens Salem
• Fort Nya Göteborg (Nya Gotheborg, Tenakung), byggd 1643, dagens Essington
• Fort Nya Korsholm (Manäyungh), byggd 1647, i dagens Southwest Philadelphia
• Fort Trefaldighet (Trefaldighetsskansen), erövrad 1651, dagens New Castle
Bosättningar[redigera | redigera wikitext]
• 1641: Finland (Chamassungh), dagens Marcus Hook, Delaware County, Pennsylvania; Upland (Mecoponacka), dagens Chester
• 1642: Sveaborg, dagens Swedesboro; Nya Stockholm, dagens Bridgeport
• 1643: Minquas, i dagens Southwest Philadelphia; Provins (Manaiping), i dagens Philadelphia; Printztorp (Printzhof), dagens Essington; Tequirassy, dagens Eddystone, Delaware County, Pennsylvania; Tinicum, dagens Tinicum, Delaware County, Pennsylvania
• 1644: Nya Vasa, i dagens stadsdel Kingsessing i West Philadelphia
• 1645: Mölndal, dagens Yeadon, Delaware County, Pennsylvania
• 1647: Torne (Aronameck), i dagens stadsdel Kingsessing i West Philadelphia
• 1648: Beeversrede, i dagens Philadelphia
• 1654: Ammansland, dagens Darby, Delaware County, Pennsylvania; Sidoland, Strandviken, Timber Island och Översidolandet i dagens Wilmington
Kopia av 1600-talskarta över Nya Sverige utförd av Berg Haagh 1696. Originalet ska ha hängt på väggen i rådssalen på Stockholms slott och tros ha förstörts i slottsbranden 1697.
Kolonins område sträckte sig som mest cirka elva mil från nordost (nära dagens Trenton) till sydväst (nära dagens Chesapeake Bay) och cirka tjugo mil från öst (nära dagens Atlantic City) till väst (nära dagens Harrisburg).[4][8][11]
Guvernörer[redigera | redigera wikitext]
Peter Minuit, förste guvernören. 1800-talsavbildning av hur man då tänkte sig att han kunde ha sett ut.
Styresmännen för kolonin utnämndes direkt av den svenske monarken, med utnämningen följde även skriftliga instruktioner. Nya Sverige förvaltades sammanlagt av sex guvernörer:[12][13]
• Peter Minuit, 29 mars 1638 – 15 juni 1638 (officiellt till 30 januari 1640)
• Måns Nilsson Kling, 15 juni 1638 – 17 april 1640 (ställföreträdare för Minuit)
• Peter Hollander Ridder, 17 april 1640 – 15 februari 1643
• Johan Björnsson Printz, 15 februari 1643 – 31 oktober 1653
• Johan Pappegoya, 1 november 1653 – 27 maj 1654 (ställföreträdare för Printz)
• Johan Classon Rising, 27 maj 1654 – 25 september 1655
Historia[redigera | redigera wikitext]
Denna tomahawk-hacka från 1600-talet har tillskrivits Nya Sverige och Susquehannocker eller Lenape. Den finns på Etnografiska museet, Stockholm och är en deposition från Livrustkammaren[14]. 1889.04.4179
Kolonisatörerna kom från hela det svenska riket men till en början försökte den svenska regeringen begränsa utvandringen till kolonin. Dåtidens Sverige var folkfattigt och man uppmuntrade invandring före utvandring. De första emigranterna var brottslingar som fått välja mellan ett straff i Sverige eller att bo minst fem år i Amerika. Senare kom även frivilliga emigranter främst från västra Sverige, Dalarna, Jämtland, Värmland och Ångermanland. En stor grupp bland kolonisatörerna var svedjefinnar och finnar som tvingats fly till Värmland undan krig i gränstrakterna mot Ryssland, men även brottslingar och desertörer. Den svenska regeringen ville samtidigt minska den finska andelen av befolkningen och den 8 februari 1641 beordrade regeringen länshövdingarna i Värmland, Närke och Dalarna att gripa hemlösa skogsfinnar och föra dessa till Göteborg inför utresan till Nya Sverige. Denna expedition avgick från hamnen i Göteborg i juli 1641 på fartygen Kalmar Nyckel och Charitas.[8][15]
Sverige skickade sammanlagd tolv expeditioner till kolonin. De flesta av fartygen tillhörde Nya Sverigekompaniet förutom fartygen Kattan och Örnen vilka tillhörde den svenska flottan. Samtliga fartyg avlöpte från Göteborg varifrån man färdades genom Nordsjön via Engelska kanalen till Kanarieöarna. Därefter korsades Atlanten i sydvästlig riktning till Antigua i Västindien och sedan i nordvästlig riktning mot Delawarekusten. Hemresorna gick vanligen i östlig riktning över Atlanten till Azorerna och vidare till Portugal och därefter norrut genom Engelska kanalen och Nordsjön tillbaka till Göteborg.[5][16][17]
Expeditionerna:
• 1.a: Kalmar Nyckel, utresa november 1637, ankomst mars 1638, hemresa juli 1638, Fågel Grip, utresa november 1637, ankomst mars 1638, hemresa april 1639
• 2.a: Kalmar Nyckel, utresa september 1639, ankomst april 1640, hemresa maj 1640
• 3.e: Freedenburg, utresa augusti 1640, ankomst november 1640, hemresa december 1640
• 4.e: Kalmar Nyckel och Charitas, utresa juli 1641, ankomst november 1641, hemresa november 1641
• 5.e: Fama och Svanen, utresa november 1642, ankomst februari 1643, hemresa april 1643
• 6.e: Fama, utresa december 1643, ankomst mars 1644, hemresa juli 1644
• 7.e: Gyllene Hajen, utresa maj 1646, ankomst oktober 1646, hemresa mars 1647
• 8.e: Svanen, utresa september 1647, ankomst januari 1648, hemresa maj 1648
• 9.e: Kattan, utresa juli 1649, förliste i augusti 1649 vid Puerto Rico i Karibiska havet
• 10.e: Örnen, utresa februari 1654, ankomst maj 1654, hemresa juli 1654
• 11.e: Gyllene Hajen, utresa april 1654, kapades i september 1654 på Hudsonfloden
• 12.e: Mercurius, utresa november 1655, ankomst mars 1656, hemresa mars 1656
1638–1642[redigera | redigera wikitext]
Modell av Fort Christina.
Denna period kännetecknas främst av kolonins etablering och stabilisering. Kolonins befolkning var liten och förhållandena knapra.
Sedan Minuit påbörjat byggandet av Fort Christina och därmed ordnat utgångsläget för den lilla kolonin, lämnade han området i juni med Kalmar Nyckel mot Sverige för att lämna rapport. Under hemresan omkom Minuit på Saint Christopher i Västindien under en storm men Kalmar Nyckel återvände till Sverige.[1][7][8]
Inför Minuits avresa utsågs Kling den 15 juni till ställföreträdande guvernör. Fågel Grip återkom vintern 1638 från S:t Kitts med ytterligare en kolonisatör, den frie angolanske slaven Anthony Swartz, kring april 1639 återvände även Fågel Grip med en last av tobak och pälsverk till Sverige. Kolonins befolkning utgjordes nu av Kling och tjugofyra män som fick vänta på nästa expedition i arton månader. Först i september 1639 avgick nästa expedition från hemlandet.
Den 17 april 1640 anlände Kalmar Nyckel med den nye guvernören Peter Hollander Ridder och fjorton nya kolonisatörer (däribland Per Gunnarsson Rambo, anfader till Rambosläkten och Reorus Torkillus, den första lutherska prästen i Amerika). Ridder genomförde ytterligare markköp på båda sidor om Delawarefloden. År 1642 byggde Torkillus den första kyrkan vid Fort Christina. Kling skickades hem till Sverige för att värva fler kolonisatörer.
Den 24 januari 1640 undertecknades ett fördrag i Stockholm där nederländarna fick rätt till en egen bosättning ("Utrechtkolonin") norr om Fort Christina inom området Nya Sverige, nederländaren Joost van Bogaert (då i svensk tjänst) utsågs till guvernör över detta område. Kring juli 1640 lämnade fartyget Freedenburg Europa och anlände till Nya Sverige den 2 november. Man lämnade förnödenheter till svenskarna och fortsatte sedan uppför floden. I december avseglade fartyget åter mot Europa med en svenskägd last av tobak och pälsverk, lasten såldes vid ankomsten i Amsterdam.[8][16][17]
År 1641 övertogs Söderkompaniet helt av svenskarna efter att de nederländska delägarna hoppat av (dessa hade även intressen i det Nederländska Västindiska Kompaniet), och kompaniet erhöll dessutom monopol på den planerade tobakshandeln till Sverige. I juli lämnade Kling med ytterligare utvandrare (däribland Johan Andersson Stålkofta och över femtio övervägande finska blivande kolonisatörer) Göteborg med fartygen Kalmar Nyckel och Charitas. Kolonisatörerna hade delvis värvats av Kling under resor i finnmarkerna i Värmland och Västmanland och delvis blivit beordrade att utvandra. Expeditionen anlände till Nya Sverige den 7 november. De nya emigranterna började uppföra bosättningarna Sveaborg och Nya Stockholm och de finska bosättarna uppförde bosättningarna Finland och Upland lite norr om Fort Christina. Efter denna expedition bodde runt 150 personer i området.[1][2][4][5][6][7][8]
Nya Sverigekompaniet utsåg sedan överstelöjtnanten Johan Björnsson Printz till ny guvernör. Printz hade även tjänstgjort i Finland och var bekant med det finska språket och sederna. Den 16 augusti 1642 avseglade Printz med skeppet Fama från Stockholm till Göteborg och den 1 november avseglade Fama och Charitas mot Nya Sverige dit de anlände den 15 februari 1643. På denna resa medföljde bland andra Sven Skute, Johannes Jone Holmiensis Campanius, kolonins andre präst, och ytterligare cirka sjuttio kolonisatörer och soldater.[1][2][3][5][6][15]
1643–1652[redigera | redigera wikitext]
Lägeskarta över Fort Nya Korsholm och Fort Nya Göteborg.
Denna period kännetecknas främst av kolonins utvidgning såväl till ytan som ekonomiskt. Kolonins befolkning växte men så gjorde även inbördes motstridigheter och spänningarna med de europeiska grannarna.
Oxenstiernas anvisningar till Printz gick ut på att undvika sammanstötningar med nederländarna. Fort Nassau hade uppförts före svenskarnas ankomst och de svenska fartygen skulle salutera då de passerade. Printz gjorde nya markköp och anlade därefter Fort Nya Göteborg samt sitt privata residens Printztorp nedströms på Delawareflodens västra strand där nu nederländarna skulle salutera då de passerade och Fort Nya Elfsborg på den östra stranden. Svenskarna anlade därefter även Fort Nya Korsholm som tjänade som knutpunkt för handeln med Minquasfolket kring Schuylkillfloden. Bosättningarna Minquas, Provins, Tequirassy och Tinicum och senare Nya Vaasa, Mölndal och Torne uppfördes under samma period. Omkring år 1643 uppgick den svenska befolkningen i Nya Sverige till runt 200 personer. Man levde på jakt och jordbruk och sände laster med tobak och pälsverk hem till Sverige. Åren 1643–1648 verkade Campanius som garnisonspräst på Fort Nya Göteborg och den 4 september 1646 invigde han den första kyrkan vid fortet.[1][2][3][5][6][7][8]
Förutom sina kyrkliga uppdrag verkade Campanius även som missionär bland lokalbefolkningen och sammanställde en ordbok över deras språk. Han gjorde även de första systematiska väderobservationerna i Nordamerika.[18]
Under denna period anländer även flera svenska expeditioner med nya bosättare till kolonin, däribland Fama den 11 mars 1644 med tolv nya bosättare, Gyllene Hajen den 1 oktober 1646 med fjorton nya bosättare och Svanen i januari 1648 med tolv nya bosättare. Omkring år 1648 uppgick hela befolkningen till runt 250 personer. Den 3 juli 1649 avseglade Kattan från Stockholm, fartyget förliste dock den 28 augusti nära Puerto Rico och ingen av de cirka 70 passagerarna, däribland flera kvinnor och barn, nådde kolonin.[1][3][4][5][6][7][15] Enbart 19 överlevande tog sig hem till Sverige. [19]
I slutet på 1650 skickades Skute hem till Sverige för att avlägga rapport och påtala behovet av fler kolonisatörer. Först 1653 gav drottning Kristina honom dock uppdraget att rekrytera 250 nya utvandrare.
År 1647 utnämndes Peter Stuyvesant till ny nederländsk guvernör och spänningarna mellan nationerna ökade. Under 1651 uppförde nederländarna Fort Casimir strax söder om Fort Christina samtidigt som de övergav Fort Nassau och Fort Beversreede. Under samma period övergav svenskarna Fort Nya Elfsborg och Fort Nya Korsholm för att samla befolkningen kring Fort Christina och Fort Nya Göteborg. Printz förvaltade kolonin med hårt styre och beslagtog 1652 Lars Svenssons gård, flera svenskar lämnade då kolonin och bosatte sig hos nederländarna.[5][6][8]
1653–1655[redigera | redigera wikitext]
Nya Nederländerna i relation till Nya Sverige.
Denna period kännetecknas av inbördes konflikter i kolonin och ökade spänningar med nederländarna, som 1655 erövrade den svenska kolonin.
Redan 1653 skakades kolonin igen av missnöje mot Printzs hårda styre och 23 kolonisatörer (däribland Måns Andersson) skrev en inlaga för dennes avgång. Printz kallade männen för myterister och lät avrätta en nybyggare. Under våren hade den svenska befolkningen dessutom till följd av farsoter minskat till runt 70 personer och man diskuterade ett samgående med nederländarna. Efter oroligheterna lämnade Printz i slutet av oktober 1653 kolonin för att resa till Sverige och Johan Papegoja utsågs till ställföreträdande guvernör. Ytterligare femton kolonisatörer flydde sedan kolonin för att söka skydd hos nederländarna varpå Papegoja då lejde indianer[20] för att återföra männen döda eller levande. Under tiden ökade även spänningarna med nederländarna i området.
Innan Printz anlände till Göteborg hade Sverige redan skickat nya expeditioner med Örnen den 2 februari och med Gyllene Hajen den 15 april. Örnen hade runt 350 nya kolonisatörer ombord och var den enskilt största expeditionen. Under resan utbröt dock en dysenteriepidemi ombord som skördade ett hundratal liv. Gyllene Hajen navigerade fel och hamnade på Hudsonfloden där nederländarna beslagtog fartyget. Den 22 maj 1654 anlände Johan Classon Risingh och Skute med fartyget Örnen och ytterligare runt 250 kolonisatörer. Expeditionen ankrade den 20 maj först vid Fort Nya Elfsborg men fann det övergivet och fortsatte uppför floden till nederländska Fort Casimir. Fortet övertogs den 21 maj utan strid och döptes därefter om till Fort Trefaldighet. Den 21 juni höll Risingh också ett möte med de lokala indianfolken då man åter slöt vänskapsavtal. Nya bosättningar grundades vid Ammansland, Sidoland, Strandviken, Timber Island och Översidolandet. Den 15 juli sände Risingh Örnen hem till Sverige med positiva rapporter om läget och den förväntade utvecklingen, Papegoja medföljde med uppdrag att värva nya kolonisatörer. Fartyget anlände till Sverige i september 1654.[1][2][3][4][5][6][7][17]
Nederländarna, under ledning av guvernören Peter Stuyvesant, hade länge följt den svenska kolonins utveckling och beslutade nu att sätta stopp för denna. Nederländerna stöttade sina koloniala områden medan Sverige var i begrepp att ingå ett nytt krig med Polen och därför ej kunde skicka nya expeditioner. Kolonin plågades av brist på matvaror och ytterligare bosättare lämnade området.
Nederländarna hade samlat en styrka bestående av sju krigsfartyg och 300 soldater och planerade att invadera hela Nya Sverige. Den 30 augusti seglade den nederländska styrkan in i Delawareviken och nådde Fort Trefaldighet den 31 augusti, belägringen av fortet under befäl av Skute inleddes den 1 september. Skute förfogade över runt trettio stridsdugliga män och tio kanoner, Stuyvesants flaggskepp hade enbart det 36 kanoner och efter förhandlingar gav Skute upp och fortet överlämnades den 11 september (1 sep enl Julianska kalendern). Därefter inleddes belägringen av Fort Christina under befäl av Risingh. Även här fanns det endast trettio soldater och Risingh och Nya Sverige kapitulerade den 14 september och överlämnar fortet dagen efter (25 sep). Överlämnandet följde denna tids vederbörliga ceremonier, svenskarna halade sin flagga och avfyrade kanonerna i nederländsk salut. Saluten besvarades av nederländarna, och därefter lämnade den svenska besättningen med trumslagare, trumpetare och fanbärare i spetsen fortet. Sedan marscherade den nya nederländska besättningen in och hissade sin flagga.
Lenapefolket och Minquasfolket bistod svenskarna under den nederländska belägringen, bland annat genom att dels anfalla Fort Nya Amsterdam och dels samla en styrka kring Nya Sverige; detta påverkade dock inte förloppet i nämnvärd utsträckning. Efter uppgivandet stannade de flesta svenskarna dock kvar i området och svor nederländarna trohetsed, endast Risingh och ett fåtal svenskar valde att återvända till Sverige. Den 11 oktober avseglade Risingh och övriga hemvändarna till Sverige. Vid nederländarnas övertagande bestod Nya Sveriges befolkning av runt 400 personer.[1][2][3][5][7][8]
Mission och relationer med indianerna[redigera | redigera wikitext]
Titelbladet till Johannes Campanius översättning av Martin Luthers lilla katekes till indianspråk (1696).
Nya Sveriges första präster gladde sig åt att se hur gärna indianerna kom till de svenska gudstjänsterna. Genom spanjorer, fransmän och engelsmän tycks indianerna redan tidigare ha fått en viss, om än förvirrad uppfattning om Kristus.[21] Fortifikationsingenjören Pedher Lindheström berättar i sin reseskildring att indianerna trodde att en av deras "vildinnor" en gång "födde en son, som blev en artig och klok pojke – hans make kommer här aldrig mer. Han hade så mycket att säga, att det var stor under åt, och gjorde många mirakel och underverk. När han blev stor, så drog han ifrån oss och for i vädret upp i himmelen. Han lovade komma igen till oss, men han kom aldrig mer."[22]
En av de första prästerna i den svenska kolonin, den tidigare nämnde Campanius, arbetade på indianernas omvändelse till kristendomen och var den förste som översatte Luthers katekes till deras språk, som han tyckte sig finna var besläktat med hebreiskan – "världens urspråk".[22]
Indianernas grymhet mot besegrade fiender var å andra sidan ett drag som de svenska reseskildrarna beskrev. De berättar om hur indianerna band sina fångar vid pålar, skalperade och stekte dem vid sakta eld och stympade dem.[23]
Det var svårt för de svenska prästerna att få krafterna att räcka till både för att missionera bland de nomadiserande indianerna och att organisera och hålla samman svenskarna, som var kringspridda på ett vidsträckt område och omgivna av allehanda främmande trosbekännare. Efter tre års arbete var till exempel prästen Andreas Rudman lungsiktig och alldeles förbi – "dels av det främmande klimatet, dels av övermåttan drygt arbete och oändeligit ridande sent och bittida".[24]
Även om försöken att kristna indianerna inte blev särskilt lyckat finns det flera bevis på indianerna kom bra överens med svenskarna.[24] Ett påtagligt sådant exempel är den hjälp de gav svenskarna i samband med den svenska kolonins undergång år 1655, då de anföll Nya Amsterdam, brände, plundrade och slog ihjäl ett hundratal personer. Den nederländska guvernören erbjöd då sin svenske kollega att återfå Fort Christina och dela landet med holländarna på villkor av ett man skulle sluta ett förbund mot indianerna. Svenskarna avslog dock "det nesliga anbudet" med hänvisning till att de inte ville "inveckla sig uti hat och örlig med de vilde".[24]
Eftermäle[redigera | redigera wikitext]
Trefaldighetskyrkan (Holy Trinity). Amerikanska minnesmyntet 1936. Fort Christinaparken med Delawaremonumentet.
Den 25 november 1655 lämnade fartyget Mercurius med Papegoja och runt 110 nya kolonisatörer Göteborg ovetandes om kolonins fall. Även här medföljde ett stort antal finska utvandrare. Den 14 mars 1656 anlände expeditionen till området men holländarna vägrade svenskarnas landstigning och först efter långa förhandlingar kunde expeditionen gå iland.[1][5][7][15][16][17]
Efter kolonins fall inlemmades området i Nya Nederländerna och de flesta svenska nybyggarna valde att stanna kvar i området under det nederländska styret. Stuyvesant gick senare med på ett lokalt självstyre för svenskarna med egen kyrka, domstol, förvaltning och ett styrande råd. Ledare för det självstyrande området blev Sven Skute (i egenskap av den högsta formella befattningen), Anders Dalbo och Jakob Svensson, det styrande rådet bestod av Mats Hansson, Peter Kock, Peter Rambo och Olov Stille. Så sent som år 1664 anlände ett fartyg med finska familjer från Medelpad till kolonin. I oktober 1664 övertogs området sedan av engelsmännen, men det svenska självstyret tilläts fortsätta till 1682 då kung Karl II av England den 14 mars förlänade området till William Penn.[3][4][5][6][7][12]
Svenskarna och finnarna införlivades men svenska talades ännu i slutet på 1700-talet och vid sekelskiftet 1700 beräknades den svensk-finska befolkningen till över 1 200 personer. Kulturarvet hölls vid liv och Sverige skickade svenska präster och biblar ända fram till 1783.[1][3][4][7]
När Delaware som del i De tretton kolonierna slutligen förklarade sig självständigt från Storbritannien beräknades ättlingarna till de ursprungliga invandrarna från Sverige i området uppgå till ungefär 2 000 personer. Den stora svenska utvandringen till Nordamerika under 1800- och tidiga 1900-talet gick dock främst till USA:s Mellanvästern.
Minnet av den svenska tiden lever kvar än idag, främst kring Wilmington. Svenskarna grundade de första lutherska församlingarna i Nordamerika, den svenska kyrkan Trefaldighetskyrkan (Holy Trinity) är den äldsta ännu aktiva stenkyrkan i Nordamerika, Gloria Deikyrkan är den äldsta i dagens Philadelphia och Trinitykyrkan den äldsta i västra New Jersey. Flera platser från den gamla kolonin är upptagna i National Register of Historic Places som en amerikansk "Nationellt historisk plats" (National Historic Site) och vissa utgör idag dessutom "Nationellt historiska landmärken" (National Historic Landmark).
År 1909 grundades Swedish Colonial Society av Amandus Johnson i syfte att bevara det svenska minnet i Amerika.
1937[redigera | redigera wikitext]
Under november 1937, för att fira 300-årminnet av avfärden för Calmare Nyckel och Fågel Grip för att grunda kolonien Nya Sverige, invigdes under november Pennsylvaniamonumentet i Gamla Varvsparken i Göteborg av Pennsylvanias guvernör George Howard Earle.[25]
1938[redigera | redigera wikitext]
Under juni firades 300-årsminnet av Nya Sveriges grundande bland annat med avtäckningen av Carl Milles staty Delawaremonumentet den 27 juni i Wilmington och den formella invigningen av American Swedish Historical Museum i Philadelphia den 28 juni. Under dessa ceremonier närvarade kronprinsessan Louise och prins Bertil samt USA:s president Franklin D. Roosevelt.[26]
Minnesmynt utgavs av det amerikanska myntverket (United States Mint) med myntet ”Delaware Tercentenary” (valör Half dollar) och av Sveriges riksbank med ”Novae Suecia – Suecia Memor” (valör Tvåkrona).[27][28] Minnesfrimärken utgavs av amerikanska postverket med ”Landing of the Swedes and Finns” (valör 3 cents), Posten Finland med ”Delawaren asutuksen 300 vuotisjuhla” (valör 3,5 markka) och Svenska Postverket gav den 8 april ut serien ”Nya Sverige-minnet, Delaware” om fem minnesfrimärken med valörerna 5, 15, 20, 30 och 60 öre.[29][30][31]
1988[redigera | redigera wikitext]
Under april högtidlighölls även 350-årsminnet av kolonins grundande i Wilmington i Delaware. Under dessa ceremonier närvarade Drottning Silvia och Kung Carl XVI Gustaf.[32]
Riksbanken gav under våren ut två minnesmynt ”Nya Sverige Delaware 1638–1988”, en i guld med valören 1000 kronor och en i silver med valören 100 kronor.[28] Den 29 mars utgavs ett minnesfrimärke i en samutgåva av USA (valör 44 cents), Finland (valör 3 markka) och Sverige (valör 3,60). Postverket gav sammanlagt ut sex olika märken.[29][30][31]
New Sweden English Translation
New Sweden (Swedish: Nya Sverige)[1] was a colony of the Swedish Empire along the lower reaches of the Delaware River between 1638 and 1655 in present-day Delaware, Maryland, New Jersey, and Pennsylvania in the United States.[2] Established during the Thirty Years' War when Sweden was a great power, New Sweden formed part of the Swedish efforts to colonize the Americas.
Settlements were established on both sides of the Delaware River. Fort Christina, located in what is now Wilmington, Delaware, was the first settlement, named after Christina, Queen of Sweden. The settlers were Swedes, Finns, and a number of Dutch. New Sweden was conquered by the Dutch Republic in 1655 during the Second Northern War and incorporated into the Dutch colony of New Netherland.
Little Catechism of Martin Luther translated into local Native American languages by Swede Johannes Campanius (from 1696).
History[edit]
Further information: Swedish Empire
The relative locations of New Netherland (in magenta) and New Sweden (in blue) in North America with modern state boundaries and postal abbreviations shown
By the middle of the 17th century, Sweden had reached its greatest territorial extent and was one of the great powers of Europe; it was the stormaktstiden ("age of greatness" or "great power period").[3] Sweden then included Finland and Estonia, along with parts of modern Russia, Poland, Germany, Norway and Latvia under King Gustavus Adolphus and later Queen Christina. Other European nations were establishing colonies in the New World and building successful trading empires at this time. The Swedes sought to expand their influence by creating their own tobacco plantation and fur-trading colony to circumvent French, English and Dutch merchants.[4]
The Swedish South Company (also known as the Company of New-Sweden) was founded in 1626 with a mandate to establish colonies between Florida and Newfoundland for the purposes of trade, particularly along the Delaware River. Its charter included Swedish, Dutch, and German stockholders. The directors of the company included Flemish/Dutch merchant Samuel Blommaert.[5][6] The company sponsored 11 expeditions in 14 separate voyages to Delaware between 1638 and 1655; two were lost.[7]
The first Swedish expedition to America sailed from the port of Gothenburg in late 1637, organized and overseen by Clas Larsson Fleming, a Swedish admiral from Finland. Blommaert assisted the fitting-out and appointed Peter Minuit (the former Governor of New Netherland) to lead the expedition. The expedition sailed into Delaware Bay aboard the Fogel Grip and Kalmar Nyckel; territory that was claimed by the Dutch. They passed Cape May and Cape Henlopen in late March 1638[8] and anchored on March 29 at a rocky point on the Minquas Kill that is known today as Swedes' Landing. They built a fort at the confluence of the Christina River and Brandywine Creek which they named Fort Christina after their Queen.[9]
In the following years, the area was settled by roughly 600 Swedes and Finns, a number of Dutchmen, a few Germans, a Dane, and at least one Estonian.[10] Minuit served as the first governor of the colony of New Sweden. He had been the third Director of New Netherland, and he knew that the Dutch claimed the area surrounding the Delaware River and its bay. The Dutch West India Company, however, had withdrawn its settlers from the area in order to concentrate on the settlement on Manhattan Island, leaving Fort Nassau on the east side of the Delaware River as the only Dutch outpost on the Delaware River.[11]
Minuit landed on the west bank of the river and met with the sachems of the Lenape and Susquehannock. They held a conclave in Minuit's cabin on the Kalmar Nyckel, and he persuaded the Lenape to sign deeds which he had prepared to resolve any issue with the Dutch. The Swedes claimed that the purchase included land on both sides of the South (Delaware) River from the Schuylkill River down to Delaware Bay in what is now Pennsylvania, Delaware and Maryland. Lenape sachem Mattahoon later claimed that the purchase only included as much land as was contained within an area marked by "six trees", and the rest of the land occupied by the Swedes was stolen.[12]
The Director of New Netherland, Willem Kieft, objected to the Swedish presence, but Minuit ignored him since he knew that the Dutch were militarily weak at the moment. Minuit completed Fort Christina, then sailed for Stockholm to bring a second group of settlers. He made a detour to the Caribbean to pick up a shipment of tobacco to sell in Europe in order to make the voyage profitable; however, he died on this voyage during a hurricane at St. Christopher in the Caribbean. The official duties of the governor of New Sweden were carried out by Captain Måns Nilsson Kling, until a new governor was selected and arrived from Sweden two years later.[11]
The colony expanded along the river under the leadership of Johan Björnsson Printz, governor from 1643 to 1653. They established Fort Nya Elfsborg on the east bank of the Delaware near what is now Salem, New Jersey, and Fort Nya Gothenborg on Tinicum Island. Printz built his manor house, The Printzhof, at Fort Nya Gothenborg, and the Swedish colony prospered for a time. New Sweden established a strong trading relationship with the Susquehannock and supported them in their war against Maryland colonists.[12]
Conquest of New Sweden[edit]
Main article: Conquest of New Sweden
In 1651, the Dutch West India Company abandoned Fort Nassau and established Fort Casimir on the west side of the Delaware River a few miles south of Fort Christina. In May 1654, soldiers from New Sweden led by Governor Johan Risingh captured Fort Casimir and renamed it Fort Trinity (Trefaldigheten in Swedish).[4] In November 1654, the directors of the Dutch West India Company ordered the Director-General of New Netherland, Peter Stuyvesant, to "drive" the Swedes from the river.[13]
In the summer of 1655, Stuyvesant sailed to Delaware Bay with 7 ships and 317 soldiers and quickly retook Fort Casimir (Fort Trinity). Stuyvesant then proceeded to besiege Fort Christina which surrendered on September 15, 1655. During the siege, the Dutch plundered houses and killed livestock in the vicinity of the fort.[4] New Sweden was formally incorporated into New Netherland although the Swedish and Finnish settlers were allowed local autonomy. They retained their own militia, religion, court, and lands.[14] This lasted until the English conquest of New Netherland, launched on June 24, 1664. The Duke of York sold New Jersey to John Berkeley and George Carteret to become a proprietary colony, separate from the projected colony of New York. The invasion began on August 29, 1664, with the capture of New Amsterdam and ended with the capture of Fort Casimir in October. This took place at the beginning of the Second Anglo-Dutch War.[15]
In 1669, New Sweden was under British rule, but most of the population was still Swedish. A man named Marcus Jacobsson, posing as a member of the Königsmarck family, attempted to instigate a rebellion against the British to return New Sweden to Swedish rule.[16] The rebellion, known as the Revolt of the Long Swede due to Jacobsson's height, failed. Jacobsson was sold into slavery in the Caribbean and the families that had supported him were fined for their participation in the revolt.[17]
New Sweden continued to exist unofficially, and some immigration and expansion continued. The first settlement at Wicaco began with a Swedish log blockhouse located on Society Hill in Philadelphia in 1669. It was later used as a church until about 1700, when Gloria Dei (Old Swedes') Church of Philadelphia was built on the site.[18]
Hoarkill, New Amstel, and Upland[edit]
The C. A. Nothnagle Log House in Gibbstown, New Jersey, built in 1638 in New Sweden, is the oldest house in New Jersey.
The start of the Third Anglo-Dutch War resulted in the Dutch recapture of New Netherland in August 1673. They restored the status which predated the English capture, and codified it in the establishment of three counties: Hoarkill County,[19] New Amstel County,[19] and Upland County, which was later partitioned between New Castle County, Delaware, and the Colony of Pennsylvania.[19] The three counties were created on September 12, 1673, the first two on the west shore of the Delaware River and the third on both sides of the river.[citation needed]
The Treaty of Westminster of 1674 ended the second period of Dutch control and required them to return all of New Netherland to the English on June 29, including the three counties which they created.[20] After taking stock, the English declared on November 11 that settlements on the west side of the Delaware River and Delaware Bay were to be dependent on the Province of New York, including the three Counties.[21] This declaration was followed by a declaration that renamed New Amstel as New Castle. The other counties retained their Dutch names.[21]
The next step in the assimilation of New Sweden into New York was the extension of the Duke's laws into the region on September 22, 1676.[22] This was followed by the partition of some Upland Counties to conform to the borders of Pennsylvania and Delaware, with most of the Delaware portion going to New Castle County on November 12, 1678.[23] The remainder of Upland continued in place under the same name. On June 21, 1680, New Castle and Hoarkill Counties were partitioned to produce St. Jones County.[24]
On March 4, 1681, what had been the colony of New Sweden was formally partitioned into the colonies of Delaware and Pennsylvania. The border was established 12 miles north of New Castle, and the northern limit of Pennsylvania was set at 42 degrees north latitude. The eastern limit was the border with New Jersey at the Delaware River, while the western limit was undefined.[25] In June 1681, Upland ceased to exist as the result of the reorganization of the Colony of Pennsylvania, with the Upland government becoming the government of Chester County, Pennsylvania.[citation needed]
On August 24, 1682, the Duke of York transferred the western Delaware River region to William Penn, including Delaware, thus transferring Deale County and St. Jones County from New York to Delaware. St. Jones County was renamed Kent County, Deale County was renamed Sussex County, and New Castle County retained its name.[26]
Swedish explorer and botanist Pehr Kalm visited the descendants of the early Swedish immigrants to New Sweden in the mid-18th century and documented their experiences with the Native American Indians who resided in those parts, in a book entitled Travels into North America.[27]
Significance and legacy[edit]
A U.S. Postal stamp commemorating the founding of Wilmington, Delaware, once part of New Sweden (1938) Old Swedes Church, built in the era of New Sweden, in Swedesburg, Pennsylvania
Historian H. Arnold Barton has suggested that the greatest significance of New Sweden was the strong and lasting interest in America that the colony generated in Sweden,[28] although major Swedish immigration did not occur until the late 19th century. From 1870 to 1910, more than one million Swedes arrived in America, settling particularly in Minnesota and other states of the Upper Midwest.
Traces of New Sweden persist in the lower Delaware valley, including Holy Trinity Church in Wilmington, Delaware, Gloria Dei Church and St. James Kingsessing Church in Philadelphia, Trinity Episcopal Church in Swedesboro, New Jersey, and Christ Church in Swedesburg, Pennsylvania. All of those churches are commonly known as "Old Swedes' Church".[29] Christiana, Delaware, is one of the few settlements in the area retaining a Swedish name, and Upland survives as Upland, Pennsylvania. Swedesford Road is still found in Chester and Montgomery Counties, Pennsylvania, although Swedesford has long since become Norristown. Swedeland, Pennsylvania, is part of Upper Merion Township in Montgomery County. The American Swedish Historical Museum in South Philadelphia houses many exhibits, documents, and artifacts from the New Sweden colony.[30]
Perhaps the greatest contribution of New Sweden to the development of the New World is the log house building technique. The colonists of New Sweden brought with them the log cabin, which became such an icon of the American frontier that it is commonly thought of as an American structure.[31][32] The C. A. Nothnagle Log House on Swedesboro-Paulsboro Road in Gibbstown, New Jersey, is one of the oldest surviving log houses in the United States.[33][34]
Finnish influence[edit]
The settlers came from all over the Swedish realm. The percentage of Finns in New Sweden grew especially towards the end of the period of colonization.[35] Finns composed 22 percent of the population during Swedish rule, and rose to about 50 percent after the colony came under Dutch rule.[36] A contingent of 140 Finns arrived in 1664. The ship Mercurius sailed to the colony in 1665, and 92 of the 106 passengers were listed as Finns. Memory of the early Finnish settlement lived on in place names near the Delaware River such as Finland (Marcus Hook), Torne, Lapland, Finns Point, Mullica Hill, and Mullica River.[37]
A portion of these Finns were known as Forest Finns, people of Finnish descent who had been living in the forest areas of Central Sweden. The Forest Finns had moved from Savonia in Eastern Finland to Dalarna, Bergslagen and other provinces in central Sweden during the late-16th to mid-17th century. Their relocation had started as part of an effort by Swedish King Gustav Vasa to expand agriculture to these uninhabited parts of the country.[citation needed] The Finns in Savonia traditionally farmed with a slash-and-burn method[38] which was also used by the local indigenous Lenape Indians.[39]
Forts[edit]
A 1638 map of New Sweden
• Fort Christina (1638) – at the Brandywine Creek and Christina River in Wilmington, Delaware, later renamed Fort Altena (1655)[40]
• Fort Mecoponacka (1641) – in Chester, near Finlandia or Upland in Delaware County, Pennsylvania[41]
• Fort Nya Elfsborg (1643) – between present-day Salem Creek and Alloway Creek near Bridgeport, New Jersey[42]
• Fort Nya Gothenborg (1643) – on Tinicum Island near the site of The Printzhof in Essington, Delaware County, Pennsylvania[43]
• Fort Nya Vasa (1646) – at Kingsessing, on the eastern-side of Cobbs Creek in Philadelphia[44]
• Fort Nya Korsholm (1647) – on the Schuylkill River near the South River in Philadelphia[45]
• Fort Casimir (1654) – also known as Fort Trinity (in Swedish, Trefaldigheten), located at the end of Chestnut Street near Harmony & 2nd streets in New Castle, Delaware.[46]
Permanent settlements[edit]
• Christina (1638 and 1641; modern Wilmington, Delaware)[47]
• Finland, Finlandia, or Chamassungh (1641 and 1643; modern Marcus Hook, Pennsylvania)[47]
• Upland or Uppland (1641 and 1643; modern Chester, Pennsylvania)[47]
• Varkens Kill (1641; modern Salem County, New Jersey)[48][49][50]
• Printztorp (1643; modern Chester, Pa.)[47]
• Tequirassy (1643; modern Eddystone, Pennsylvania)[47]
• Tenakonk or Tinicum (1643; modern Tinicum Township, Delaware County, Pennsylvania)[47]
• Provins, Druweeÿland, or Manaiping[47] (1643; modern southwest Philadelphia, on Province Island on the Schuylkill River)
• Minquas or Minqua's Island (1644; modern southwest Philadelphia, Pennsylvania)[47]
• Kingsessing (1644; modern southwest Philadelphia, Pennsylvania)[47]
• Mölndal (1645; modern Yeadon, Pennsylvania)[47]
• Torne (1647; modern West Philadelphia)[47]
• Sveaborg[51][52] (c. 1649; modern Swedesboro, New Jersey)
• Nya Stockholm (c. 1649; modern Bridgeport, New Jersey)
• Sidoland (1654; modern Wilmington, Del.)[47]
• Översidolandet (1654; modern Wilmington, Del.)[47]
• Timmerön or Timber Island (1654; modern Wilmington)[47]
• Strandviken (1654; modern Wilmington)[47]
• Ammansland (1654; modern Darby, Pennsylvania)[47]
Rivers and creeks[edit]
• Delaware River: "South River" (Södre Rivier; as opposed to the Hudson), "Swedish River" (Swenskes Rivier), "New Sweden River" (Nya Sweriges Rivier)[47]
• Schuylkill River: "Schuyl Creek" (Schuylen Kÿl)[47] meaning hidden river
• Brandywine Creek: "Fish Creek" (Fiske Kÿl)
• Christina River: "Susquehanna" (Minquas) or "Christina Creek" (Christina Kÿl)
• Raccoon Creek: "Narraticon" (Lenape) meaning Raccoon[53][54]
• Salem River: Varkens Kill (Hogg Creek)
• Mullica River, named for early Swedish settler (with Finnish ancestry), Eric Pålsson Mullica
See also[edit]
• Philadelphia portal
• Delaware portal
• American Swedish Historical Museum
• C. A. Nothnagle Log House
• European colonization of the Americas
• Finnish American
• Flag of Philadelphia
• Kalmar Nyckel
• Laurentius Carels, Swedish American Lutheran pastor
• Lower Swedish Cabin
• New Sweden Farmstead Museum
• Olof Persson Stille, first chief justice of the Upland Court
• Possessions of Sweden
• Rambo apple
• Swedish American
• Swedish emigration to North America
• Old Swedes' Church
• Upland Court
• Wedge (border)

Co-pilot about New Sweden and thralldom
Yes, there was slavery in New Sweden. New Sweden was a Swedish colony that existed from 1638 to 1655 in parts of present-day Delaware, New Jersey, and Pennsylvania in North America. During this time, the Swedish settlers engaged in the slave trade. They imported African slaves, and slavery remained legal in New Sweden until it was abolished in 16551. Additionally, Sweden maintained possession of the Caribbean colony of Saint Barthélemy, where slavery continued until 18781. However, it’s essential to note that slavery itself was abolished in Sweden in 13351. If you’d like more information, feel free to ask!
The conditions for slaves in New Sweden were harsh. Slaves faced grueling labor, limited rights, and brutal treatment. They worked on farms, in households, and in the fur trade. Their lives were marked by oppression, violence, and exploitation. It’s essential to recognize this dark chapter in history and learn from it to promote justice and equality today. If you’d like more details or have other questions, feel free to ask!